Åttonde julbrevet
Jul-Hint, granen, julfilmernas julfilm och musikalmys till mellandagarna.
Så var vi framme vid det sista julbrevet (nästa vecka blir ju ett nyårsbrev). Lika lång tid som det tog innan det blev dan före dopparedan när man var barn, lika snabbt går det när man är vuxen. Men nu är vi alltså framme vid dan före dopparedan och jag ska bland annat tipsa om en himla massa filmer att gosfrossa i.
Jul-Hint
Har ni spelat sällskapsspelet (Kan du ta en) Hint någon gång? Om inte rekommenderar jag att införskaffa det eller ge bort det till någon ni spelar spel med ibland för det är verkligen kul. För några år sedan gjorde jag 32 stycken egna Hint-kort med jultema som ni också kan göra och ge bort eller leka med i jul. Tyvärr blir du som skrivit korten dopad eftersom du har sett alla baksidor, men då kan du agera lekledare. Man behöver inte ha Hint-spelplanen för att använda korten, det passar lika bra att leka med dem ändå och jag ska förklara hur:
Hint utgörs av en massa kort som innehåller fem ord/titlar som förklaras genom att man antingen talar (med andra ord), ritar, gör charader eller nynnar. Man spelar i lag där man turas om med att en förklarar och övriga gissar.
Varje kort har ett ämne + ett tillvägagångssätt på framsidan. På baksidan står det fem ord/titlar som ska förklaras samt ett rött bomord. Det röda bomordet är till för att laget inte ska kunna spruta ur sig massa ord/titlar på det angivna ämnet, så därför blir det minuspoäng (jag tror det är två poäng) om någon råkar säga bomordet.
I spelet har man 90 sekunder på sig att försöka hinna klara av alla fem ord på kortet och laget får poäng för varje avklarat ord. Vill man ha en lite lugnare spelstund kan man ju strunta i tiden och man måste inte räkna poäng heller.
Här finns dokumentet med innehållet till alla 32 kort som jag har hittat på. Det är åtta kort per tillvägagångssätt. Klipp ut 32 kort i papper och skriv ämne + tillvägagångssätt på framsidan och det röda bomordet + fem ord/titlar på baksidan. Ha så kul!
Julfilmernas julfilm
Om ni känner att ni vill se en julfilm som är värdig att se på självaste julafton så ska ni se julfilmernas julfilm: It’s a Wonderful Life (Livet är underbart) från 1946. Det är en A Christmas Carol-inspirerad historia om bankmannen George Bailey (spelad av James Stewart) och hans gärning för samhället han bor i. Filmen är ansedd som en av filmhistoriens absolut bästa filmer och om jag har förstått rätt så brukar den sändas på tv i USA varje jul. Det är en klassiker helt enkelt och var du inte ett James Stewart-fan innan så blir du det efter att ha sett denna film.
Musikalmys till mellandagarna
Jag blir alltid sugen på att se gamla filmer i mellandagarna. Ibland lutar det åt Bergman-hållet och vi brukar alltid ta oss an femtimmarsversionen av Fanny och Alexander (1982) här hemma, men oftast är jag mest sugen på gamla musikalklassiker och jag tänkte tipsa er om några som är värda att se många gånger om.
Sound of Music
Sound of Music (1965) är kanske den film som jag har sett flest gånger i livet, även om det är ett jämnt lopp mellan den och Grease (1978). Det känns nästan onödigt att tipsa om en sådan självklarhet men många avfärdar dumt nog musikaler bara för att de är just musikaler, så det finns stackare som har missat denna pärla. Filmen har en intressant och charmig story som är baserad på verkliga händelser i familjen Von Trapps liv i Österrike på slutet av 1930-talet. Musiken är i en klass för sig och så är även filmens lysande stjärna och min stora idol Julie Andrews.
Sound of Music är som en del av mitt DNA. Den gick alltid på tv om jularna när jag var liten och innan jag kunde läsa fick mamma läsa undertexterna högt för mig. Imorgon ska vi se den tillsammans ännu en gång.
White Christmas
Om du är sugen på en riktigt julig musikal är det White Christmas (1954) du ska se. Det är Irving Berlins musik och Bing Crosby för hela slanten. Låten White Christmas kommer dock från den äldre Berlin-Crosby-filmen Holiday Inn (1942) som jag inte tycker är i närheten så bra som White Christmas.
En sak som man måste komma ihåg med många gamla filmer är att de har skapats i en rejält rasistisk tid och värld. I exempelvis Holiday Inn är det helt vedervärdigt mycket black face med vidriga kommentarer om att “jag trodde jag skulle få vara fin idag” när det svarta sminket åker på, och i White Christmas gör de en hyllning till “minstrel shows” där de också blinkar till den så kallade vattenmelonsstereotypen i kostymen. Just detta rasistiska nummer har flugit över huvudet på mig tills nyligen då jag lärde mig om det. Läs på ni med, här och här. Det är viktigt att dra lärdomar av historien tänker jag och man får försöka ha på sig så pålästa glasögon man kan när man tittar på film.
White Christmas har i alla fall magnifika scenografier i vad som måste vara helt gigantiska studios. Som i ett otroligt dansnummer vid havet - wow, vad jag skulle vilja resa i tiden och se hur de byggde allt! Och apropå dans. Vera-Ellen i varenda nummer, man bara häpnar.
Meet Me in St. Louis
Vill du ha mer julmusikal kan du se Meet Me in St. Louis (1944) med Judy Garland i huvudrollen. Det är dock inte bara jul utan fler högtider hinner avhandlas i detta kostymdrama. Och alltså kostymen! Som en hel hög med smällkarameller att titta på. Det är från denna film som jullåtsklassikern Have Yourself a Merry Little Christmas kommer från och jag tycker att Judy sjunger den finast av alla som har sjungit den sedan dess.
Singin' in the Rain
Singin’ in the Rain (1952) innehåller så mycket inspirerande fint att titta på att det inte finns någon hejd (samtidigt som det också förstås finns en skymt av en riktigt daterad “infödingsscen”). 1920-talsklänningarna är total nyårsinspiration (gissa om jag googlade på “glitterfrans” när jag såg den häromdagen?), hur de kastar serpentiner är underbart festligt och när Gene Kelly sjunger och dansar i regnet känner jag att det är precis så vi alla borde göra när det regnar.
Donald O’Connors dansnummer till Make ‘Em Laugh är helt hisnande, men min absoluta favoritscen är på slutet när Gene Kelly dansar med en silkesmantelbeklädd Cyd Charisse. Jag vill inte berätta mer om det för jag vill att ni ska uppleva det själva men det är det absolut vackraste dansnumret jag vet.
West Side Story
Slutligen vill jag tipsa om den eventuellt snyggaste musikalfilmen av dem alla - West Side Story (1961). Det är också den musikal vars story berör mig allra mest. Dans på liv och död. Jag tycker faktiskt att Steven Spielbergs remake från 2021 stod sig rätt bra också och det är lätt värt att se båda och göra en stiljämförelse.
Julaftonsmusik
Min sista julspellista är en avsedd för julafton och det är ett urval av mina tryggaste och högtidligaste jullåtar. Ni hittar de flesta av låtarna i mina tidigare listor men den här listan har som ett lite saligare lugn över sig. Det är filmiskt också - förutom Disney-låtarna så börjar och avslutar jag listan med temalåtarna från White Christmas och Meet Me in St Louis. Ni hittar listan här.
Julgranen
Jag ser hur många på Instagram visar upp sina julgranar och skriver och berättar om “årets gran”, eftersom de byter stil på granen från år till år, med olika färg- och materialteman. Här hemma skulle jag knappt kunna se skillnad på granbilderna från olika år, det är samma gamla glaskulor och Pettson och Findus-visp som alltid. I år blev dock mina hemmagjorda pärlhängen ett nytt inslag.
Belysningen har jag ärvt av mamma som i sin tur har ärvt den av sin mamma som köpte den på Domus i Söderhamn 1967. På senare år har vi skaffat färgade gamla glödlampor i rött, gult och grönt som vi har bytt ut några av lamporna till. Det ger granen en extra Piff och Puff-knuff och ett ännu härligare sken.
Jag vill förstås önska er en riktigt god jul! Hoppas att ni får det härligt, och blir det inte så härligt så kommer det snart ett nytt år och nya tider att hitta på roligheter med. Tack för att ni har hängt med och värmt upp hela vägen hit, det har varit fint att julpeppa med er. Vi hörs nästa vecka inför nyår!
/Ingrid
Kände grandoft av granbilden! 💚
God Jul