17:e brevet

Jazz, pyssel, film och scenkonst i det mörkaste av mörker.

Hej! Hur har ni det? Lite tungt kanske? Jag tycker att det är väldigt tungt nu med allt som pågår i världen i allmänhet och i Gaza i synnerhet. Det är så ogreppbart vidrigt, hemskt och frustrerande att jag vet inte vad. Jag försöker i alla fall att hålla mig informerad och göra vad jag kan, till exempel sätta press på politiker genom att skriva på namninsamlingar och skänka pengar till organisationer som är på plats. Gjorde en affisch, i någon slags frustration:

Det känns ärligt talat rätt så meningslöst med hela det här nyhetsbrevet. Men det kanske behövs sådant som man kan få vila och hitta kraft i också, även om jag inte kan förstå hur jag råkar ha fått privilegiet att ta pauser från eländet medan andra inte har något annat val än att leva med det varenda sekund. Evert Taubes Så länge skutan kan gå spelas konstant i mitt huvud.

“Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga? Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn, och som fågeln på vågorna gunga?”

Höstjazz
Hösten pågår i alla fall och trots att det i mitt huvud redan är jul så ska vi ta och krama ur det sista ur hösten här nu innan jag börjar skriva mina julbrev. Vi kan ju slå på en spellista direkt för stämningens skull:

Jag är verkligen ingen jazzkännare, men det här är sådant jag gillar, låtar som är lugna och varma. Känslan i låtarna är att de hade kunnat vara soundtrack till en amerikansk film som utspelar sig i New York på hösten. Någon går i lång kappa och en halsduk slarvigt slängd runt halsen och tittar förstrött i skyltfönster, möter folk som rastar sina matchande hundar, köper en pretzel och går vidare.

Listan är helt perfekt att lyssna på när man ska laga mat och dona hemma. Det är omöjligt att inte stressa ner och låta allt ske i sin takt till denna musik som till stor del består av saxofon och trumpet, så jag hopppas att ni inte är blåshatare. Spara och lyssna på listan på Spotify här.

Höstgirlang
Jag har höstpyntat med en girlang här hemma. Det var så tomt där ovanför tv:n så något behövde göras. Jag plockade löv, la dem i press i några dagar och trädde sedan försiktigt upp dem på en tråd. Här finns en reel som visar det hela. Enklare blir det kanske inte?

Tovad pumpa
Ni kanske minns att jag hade tovningshybris i våras? Jag fick till min stora glädje ett tovningskit i födelsedagspresent nyss så nu kan inget stoppa mig! Om ni är fler som vill testa att tova där ute kan jag rekommendera en pumpa som övningsobjekt. Så enkelt:

Tova först lätt ihop en boll, stick sedan många gånger med nålen på en punkt i mitten både ovanifrån och underifrån så att bollen blir lite platt. Gå sedan över bollen med linjer runt hela så att du får till klyftformerna. Till stjälk gör du en liten korv som du tovar en platt topp på och sedan tovar fast på pumpan. Klart!

Höstfilmernas höstfilmer
Här hemma är vi alltid sugna på att se film efter den säsong vi befinner oss i. Det fina med det är att då gör det ingenting att man kan filmerna utantill för det är själva känslan och stämningen man vill åt. Nu har jag nyligen sett de två kanske allra mest klassiska höstfilmerna för fyrtioelfte gången och det var lika härligt som alltid.

Jag pratar förstås om När Harry Mötte Sally och Döda Poeters Sällskap. Båda filmerna är från mitt födelseår 1989 som generellt var ett mycket bra filmår (jag håller annars även 1994 mycket högt).

När Harry Mötte Sally är den perfekta romantiska komedin och Meg Ryan är i mitt tycke en av våra mest underskattade skådespelare. Ingen gör sådana här roller som hon. Så förtjusande svinbra! Hon har en slags tidlös Audrey Hepburn-kvalitet i sin energi. Och är det förresten någon som vet om jag älskar ett höstigt New York? Det är också underbart att man även får lite jul + nyår på köpet och alla dessa ingredienser är ju det absolut bästa jag vet. Ett extra plus för kostymen också. Meg Ryans egna 90-talsstil var förresten också helt perfekt.

Att se Döda Poeters Sällskap ger alltid en liten injektion av hopp. Den handlar om individens rätt att få finnas som den är, kollektivets makt att våga mer tillsammans och konstens livsviktiga roll. Jag tyckte att den verkligen var ett välbehövligt ljus i mörkret när jag såg den i veckan.

Ni vet att ni googlar på filmtitel + stream så får ni upp var ni kan se filmerna? Jag skriver aldrig ut var jag själv har kollat för sådan information kan snabbt bli daterad.

Här nedan följer två tips om scenföreställningar som jag tycker går i linje med Döda Poeters Sällskaps teman:

M som i Monica. Foto: Kerstin Skjaervold

M som i Monica
Ikväll (!!), lördag den 21 oktober, har musikföreställningen M som i Monica premiär på Söderhamns teater. Är ni i Söderhamn så får ni bara inte missa detta som är en hyllning till Monica Törnells inspirerande gärning som kvinnlig artist och musiker från Söderhamn. Tre olika livsberättelser gestaltas med “en mix av sketch, dans, flerstämmig sång och känslouttryck”, allt tonsatt med låtar ur Monica Törnells låtskatt. Köp biljetter här och värm upp med min Monica Törnell-spellista här. M som i Monica spelas även på Svea Bio i Delsbo den 17 november.

Kallocain
Kanske tänker ni ibland att "man skulle ha gått på teater någon gång"? Då är det nu ni ska göra det och det är Kallocain på Folkteatern Gävleborg ni ska se. I tider av kulturslakt måste vi verkligen värna om den kultur som finns och att vi i Gävleborg har en sådan institution som Folkteatern med all sin kompetens är faktiskt helt oerhört. Med Kallocain visar Folkteatern Gävleborg precis hur magisk teater är när alla ingredienser tillsammans ger publiken en helhetsupplevelse som berör på djupet.

Karin Boyes roman Kallocain är från 1940 men i Folkteaterns tolkning känns den skrämmande aktuell i frågor om samhället i stort och om människan i det allra närmaste. Med ljus, ljud, musik, scenografi, kostym, mask och skådespeleri sys gröna trådar ihop med rytm, musikalitet och ömhet. Själv såg jag den offentliga premiären förra helgen och jag bara längtar tills jag får se den igen. Köp biljetter NU!!

Julbreven
Jag har nu skrivit detta brev torsdag den 19 oktober, vi har förkylningssjukstuga hemma och imorse vaknade vi till den första snön som gjort det helt vitt ute, samtidigt som alla gula löv som fortfarande sitter på träden. Det känns som en fin övergång till nästa brev som kommer om två veckor och blir det första julbrevet.

Hela november och december kommer det ett julbrev en gång i veckan där jag successivt jular till det på mitt sätt med musik, film, pyssel och stämning. För mig gör julpeppen den mörkaste tiden på året till rent mys och jag hoppas kunna spilla över lite sådant mys på er som läser, även om ni själva kanske inte är lika julivriga som jag.

Ta hand om er så hörs vi snart igen!
Ingrid